Karius och Baktus på flykt

 

Dags börja borsta tänderna med alla barnen på Yennenga förskola i Nakamtenga.  Ny termin och nya borstar. Massor av vackra färger att välja mellan. Små smala namnlappar som ska sättas fast på borstarna utlagda på bordet. Barnen får leta upp sitt namn bland alla de andras. Det kan de som redan gått ett år på förskolan.

En fröken sitter och sätter på tandkräm på borstarna. En annan följer med barnen en bit bort och hjälper till med borstningen.

– Alla tänderna ska borstas. Alla sidor. Mjuka små rörelser. Glöm inte insidan av tänderna. Bra. Tuggytorna. Ojoj, inte bita och tugga på borsten. Sådär, fint, framtänderna också. Bra att ni sparkar över lite sand då ni spottat.

Vi har som vana sedan förskolan startade att borsta tänderna med barnen varje dag.

Vi gör också en påminnelse med de vuxna vid terminsstarten om hur och varför vi borstar tänderna. I år har vi tre nya lärare som jobbar på grundskolan. Pauline, som är vår ”tandläkare” höll sin årliga underhållande lektion om Karius och Baktus. 1:ans barn som hade rast kom och ställde sig runtom. Till sist kröp de närmare och närmare Pauline och ville vara med och förklara hur man undviker tandlossning och karies på de nya tänderna.

Alla vuxna fick varsin borste och en klick tandkräm. Med stor iver började de nya lärarna borsta, så Pauline fick hejda dem för att inte förstöra tandköttet runt tänderna. Det växer inte dit igen, ska ni veta!

Bokhunger?

På en liten stund kan termiterna sätta i sig en halv bok

I väntan på…

Vi skulle ha föräldramöte inför skolstarten. I tid kom Ebenezer och en av mammorna. Den ena efter den andra kom från marknaden eller från majsfälten. Till slut var de flesta barnen representerade. Evelyne, som för första gången höll i ett föräldramöte på egen hand, berättade om planerna inför skolåret. Uppmanade föräldrarna att uppmuntra grannar och vänner att skicka sina barn till skolan. Det är inte alls självklart för alla. Den glada nyheten att vi har uppmuntran från skolmyndigheterna att starta en ny skola applåderades. Hela skolans personal var på plats. Vaktmästare, skolkockar, hantverkslärare, lärare, ekonom och en rad allmänt intresserade ungdomar och gamlingar utöver föräldrar. Många skämt blandade med ekonomiska förklaringar och fakta fick alla att skratta gång på gång. Föräldrarna är nöjda och glada och personalen peppade att starta ny termin. Jag är glad att det mesta fungerar så bra och vi hittar lösningar på det resterande.
Eva i Nakamtenga

Getterna är snabba och MInata är smart

Många buskar och träd har blad som går att koka och äta. En liten spretig taggig buske har små små gröna blad. Getterna är inte särskilt intresserade eftersom de sticker sig på taggarna.Minata och Christelle plockar smartare än getterna. De håller försiktigt och drar utmed grenen. Efter ett tag är hinken full av de små bladen. Med lite lök blir de sås till riset.
-Blir det gott, frågar jag.
Minata kastar huvudet bakåt och gapskrattar åt min fåniga fråga. Hon fortsätter plocka tills busken är helt kal.
-När det börjar regna slår bladen ut på baobabträdet. Då klättrar jag upp och plockar de nya bladen. det blir väldigt gott!

Bokens Dag

Alla barnen på Förskolan i Nakamtenga samlades på stora terrassen. Tätt intill varandra i fina rader satt alla 90 barnen. Framför dem på en matta låg högar med böcker.

Idag, berättar en av lärarna, har vi något att fira. Något vi aldrig firat förut. Kan det vara jul? Ramadan? Kan det vara kvinnodagen? Nej, det var ju nyss. Idag firar alla Bokens Dag! Det är något viktigt att fira!

– Vem har en bok hemma?

– Min bror har en bok, en skolbok, säger ett barn.

– Min mamma (som är en av lärarna på förskolan) lånar böcker på förskolan och läser för mig och min syster på kvällarna, berättar ett annat.

Ingen mer har böcker hemma.

– Har ni läst böcker någon gång? Jaaaa, ropar alla barnen. Varje dag då vi äter frukt, läser Tantie en bok för oss.

Tantie, som alla ”fröknar” kallas, berättar om arbetet bakom en bok. Om författare. Illustratör. Om alla inblandade i att tillverka böcker. Tantie visar hur man måste vara aktsam om böcker. Ren om händerna. Hålla utan att vika, riva eller skrynkla sidorna.

– Får man äta samtidigt som man håller i en bok? Neeeej, då blir boken kladdig. Man måste vara reeeen, svarar barnen i munnen på varandra.

Ett barn kommer fram och visar hur man håller boken, bläddrar försiktigt och tittar på sida efter sida. Han smånickar, som om han läste och ser väldigt nöjd ut.

Barnen får ta med sig varsin hög till sina klassrum. De sitter sedan i läshörnan och tittar i böckerna. Några barn får bläddra i gamla svenska veckotidningar. Det är också en träning att hålla en tidning hel och fin. Det är lite högtidligt att själva få hålla i de fina böckerna. Alla barnen ser allvarliga och koncentrerade ut. När de tittat färdigt i en bok byter de med kompisarna. Några barn ”läser” högt eftersom de känner igen böckerna som de lyssnat på flera gånger. Andra kryper då intill och lyssnar och fyller i berättelsen.

Tantie berättar att vi ska starta ett bibliotek dit alla barn får komma och läsa. Där ska finnas böcker för alla barn. För små barn, stora barn och för vuxna.

– När våra vänner i Sverige läst färdigt sina böcker på franska och på engelska kanske vi kan vi få använda dem här. Tantie Eva ska packa en container och då kan hon skicka med böcker till biblioteket, Yennenga Bibliothèque. Bra, eller hur och vad säger vi då?

– Merciiiiii, ropar barnen!

Eva

STORT

Hiertekören satsar stort!
Nu har alla ni som inte var där, missat något i särklass makalöst. Igen. Hiertekören har gett konsert i Högbo kyrka utanför Sandviken. Inbjudna gäster var denna gång Mickael Rickfors, gitarr. Johan Stengård, saxofon och pianisten Andreas, som lät oss i ett pianosolo följa sina lätta fladdrande fjärilar. En totalt gigantisk musikupplevelse.
Hiertekören stöder sedan flera år Förskolan i Nakamtenga. Entréavgiften och extra gåvor, går till arbetet i Nakamtenga i Burkina Faso. TACK Lotta och alla fantastiska körsångare!

Anita ska bli frisk

Ebenezer 4.5 år, fick följa med de större barnen över stora vägen till fotbollsplanen. Han får aldrig gå över ensam. Det vet han. Då han spelat en stund gick han till Anitas hus. Det ligger bara en liten bit ifrån fotbollsplanen. Han ville träffa Anita. Han visste att hon var mycket sjuk och inte längre kom till förskolan. Alla barnen saknar sin kompis Anita. Det var länge sedan Anita var på förskolan.

Anitas mamma Maria förklarar för Eben att Anita sover och behöver få vila. Hon har alldeles för ont så hon somnar bort gång på gång.

– Eben, varför kom du hit, frågar Maria.

– Jag kom för at leka med Anita, hon är min vän. Min bästa.

– Ni får leka en annan dag, nu orkar inte Anita. Hon kan inte stå eller gå.Eben stannar kvar och vill inte gå hem.

– Jag har bett Gud att Anita ska bli frisk. Mamma sa att Anita ska bli bra, men jag bad Gud att hon ska resa sig så vi kan leka igen…

– Du bad till Gud för Anita?

-Ja, Jesus älskar alla barn och Jesus älskar Anita. Han ska ge hälsan tillbaka.. jag vet det…han ska det.. det ska han…

Solen börjar gå ner och Ebenezer har inte kommit hem. Mamma Pauline börjar bli orolig och går ut och letar. Inte hos grannen. Inte på förskolan. Inte vid restaurangen. Inte på marknaden. Alla hon fråga skakar på huvudet. Till slut hittar hon honom hemma hos Anita. Han sitter ihopkrupen och väntar på att Anita ska vakna. Han vill leka med henne.

 I flera månader har Anitas ben legat i sträck. En tyngd på 7 kg i det lilla benet för att höftkulan skulle dras ner i rätt höjd igen. Undersökningar, blodprover, bandage, röntgen varje vecka, smärtstillande, svettigt, långtråkigt och svårt med alla barnpatienter som kommit in på salen med olika skador.

Så äntligen var det dags för at ta bort tyngden och få ett stort gipspaket. Nu har det suttit i drygt två veckor och höften är på plats. Tålamodets tid är inte förbi. Nu börjar kampen av försiktig envis träning. Snart snart kan Anita äntligen få kommer hem till Nakamtenga och Förskolan igen.  

 Eva

Pedagogiskt material i Nakamtengatappning

Vi tillverkade färgsnurror, ”tårtor”,  i de fyra grundfärgerna rött, gult, blått och grönt plus svart och vitt. Och färgtårtor med 12 bitar, alltså 12 nyanser. Laminerad så de ska hålla alla prövningar av små händer, damm och fukt.  Några i lärargänget satt en eftermiddag och kväll och målade klädnypor i trä, så alla färger ska stämma precis. Det blev flera lager färg innan träet sög åt sig ordentligt.  Vi har alltid trevligt då vi arbetar fram material tillsammans. Nya idéer tar form. Den som fått uppleva vilken tid och arbete som ligger bakom varje hemgjort material är automatiskt aktsam om det. Värdet liksom stiger med egen insats.

 

Omar och Ebenezer har provat det nya pedagogiska materialet. Inte alldeles enkelt att sätta fast klädnypor och ta bort igen, men roligt!

 

 Eva

 

Glädje!

 

– Titta Eva, titta på träden, säger Evelyne då vi är ute och cyklar. Se hur stora grenar huggs bort. Träden deformeras och ibland dör de bara. De eldas upp eftersom man måste laga mat. Finns inga torra grenar att plocka på marken längre.  Det blir längre och längre mellan vedpinnarna. Jag är så glad för gasspisen jag fick för ett par år sedan.  Kan inte nog förklara vad den betyder för mig, fortsätter Evelyne.

Nu har ytterligare 6 lärare på förskolan fått efterlängtade gasspisar. Enkla spisar. En 6 kg gasflaska med metallstomme där man sätter grytan. Vi satt på skolans terrass och monterade spisarna. De som redan använt gasspisar höll en lektion som innehöll en hel del skratt, förmaningar och förklaringar.  

 – Berätta, säger jag, tala om vilka fördelar gasspisen har framför vedeldningen?

– ALLA påstår de erfarna i mun på varandra. Ingen av oss kan tänka sig att laga mat på öppen eld igen. Hygien, hastighet, ingen rök i ögonen, inga sotiga grytor att skura rena, ingen smutsig ved att plocka med, inga brända ben, förklarar Pauline. Lättarbetat vid alla tider på dygnet. Det går att laga mat även då det regnar och blåser eftersom man kan vara inne. Våra män tycker det är roligt att laga mat då det blivit så enkelt, fyller Germaine i.

– Vi vet redan alla fördelar, säger Perpetue och ler med hela sig. Vi behöver verkligen inte övertygas. Detta är så fantastiskt att få vara med om. 

 Att skruva åt rätt håll. Inte för löst och inte för våldsamt hårt är något man måste träna på. Att inte vara rädd, men ha respekt för kraften i vad gas kan åstadkomma om man handskas illa är viktigt.  Skruva på lite gas och samtidigt sätta en tändsticka på rätt plats är lite knepigt första gångerna. För att kunna reglera lågan och samtidigt hålla den vid liv fodras träning. 

Vi skrev med krita på cementgolvet och gjorde en ekonomisk uträkning av hur mycket ved kostar i förhållande till gas. Veden kostar just nu 3,3 gånger mer än gas. Det blir mycket pengar på ett år. Så tydligt och självklart att alla, alla borde äga en gasspis.

 Var och en av de nya spisägarna satte en gryta med vatten på spisen. De fick alla samma mängd vatten i grytorna. Alla blev mycket glatt överraskade och förvånade då vattnet kokade så snabbt. De la några strån citrongräs i grytan och lät det dra en stund. Alla fick en mugg citronte med mycket socker. Det var uppfriskande och gott. 

Jag hintar Pauline, som leder spiskursen, om att hon måste låta dem ta isär alla delarna och sätta ihop igen. Spralliga Alphonsine säger : Ja, jodå om det finns mer socker så….!

OK, det blir en omgång citrongräste till. Jag går hem och hämtar mer av det goda bruna burkinska sockret.

 Alla lastar sina spisar på cyklarna och vill hem för att få prova sina nya dyrgripar. Edith för talan och uttrycker allas innerliga tack till dem som skänkt spisar. Kanske de som gett en spis inte ens vet vilket värde en sis har för oss här i Nakamtenga.  Framför vårt varmaste tack från oss alla, avslutar Edith med ett stort leende.

Det är kanske så att vi i Sverige inte kan sätta oss in riktigt i hur fullständigt omysigt det är att laga mat över öppen eld.  

– En spis kostar 450 sek. 

Eva

Rent och Frächt

Barnen på förskolan i Nakamtenga, Burkina Faso, vet var man lägger sina sopor. De har alla tränat under hela sin förskoletid. Vi återanvänder svarta hinkar, som det i Sverige sålts snittblommor i. En plasthink för det som är brännbart. Vår ”Vaktis” Adama tar hand om det som ska eldas upp. Han eldar på kvällen då det slutat blåsa. En plasthink för kompost. I skolans trädgård finns en kompostgrop. Barnen turas om att få gå och tömma hinken med skal efter fruktstunden. En för glasbitar. En för metallskrot, som vi tar med till en som tillverkar grytor. Kapsyler från öl och läskflaskor använder vi till matteträning och olika spel. Glaset är svårast att hantera.  All plast återvinns och blir till linjaler, hinkar mm. Numera kan vi lämna våra gamla trasiga plastföremål i Ziniaré 5 km bort.

 Fråga en 5-åring i Nakamtenga varför man inte får slänga plastpåsar i naturen. Barnen förklarar att åsnor, grisar, får och getter tuggar på dem och sväljer dem. Glas, metall och gamla trasiga kläder kan också hamna i djurens magar och göra djuren sjuka och till och med döda dem. Hemma blir föräldrarna uppmanade av sina barn att använda papperskorg och komposthink i stället för att slänga allt på marken.

Barnen på förskolan har i alla år plockat skräp. Även utanför skolgården. Ibland har vuxna frågat vad vi gör, då barnen går på ett led som på skallgång och plockar skräp. Några kommentarer har varit: Har ni inget att göra? Vad lär de sig på att plocka skräp? Jaja, det är bra att barnen får lära sig, säger någon annan med en suck. Lärarna har tålmodigt uppmuntrat och tränat barnen att fortsätta hålla snyggt på vägen fram till skolan. Sista biten framför skolan är alltid ren varje morgon barnen kommer. Det blir en trivsam vana att hålla snyggt och se sina skola och omgivningarna rena.

 Varje lördag morgon samlas alla lärarna med ett stort gäng kvinnor för att städa Nakamtenga. De går från kvarter till kvarter och snyggar upp.  Sliter upp alla gamla kläder som trampats ner i marken. Plast samlas i sina hinkar. Det sopas, bränns och dammet yr runt alla. Den som har en kvast använder den. Andra bryter risiga grenar och sopar med dem. Då dagens utvalda kvarter är städat samlas alla under ett av soltaken framför skolan. Det blir upprop för att hålla koll på vilka som kommit. Man frågar efter den som saknas. Information om veckans viktiga händelser förmedlas. Någon av lärarna håller ett pass av nödvändig hygienundervisning. Varför får man inte slänga gamla batterier i komposten? Varför ska man inte elda plast tillsammans med ved då man lagar mat? Det brinner ju så snabbt och bra….  Varje vecka samlar kvinnorna in 100 cfa var 1.40 sek för att ha en kassa. Ur den tar man om någon behöver inköpas för verksamheten. Nya kvastar t.ex.

 Eva