Idag, berättar en av lärarna, har vi något att fira. Något vi aldrig firat förut. Kan det vara jul? Ramadan? Kan det vara kvinnodagen? Nej, det var ju nyss. Idag firar alla Bokens Dag! Det är något viktigt att fira!

- Vem har en bok hemma?

- Min bror har en bok, en skolbok, säger ett barn.

- Min mamma (som är en av lärarna på förskolan) lånar böcker på förskolan och läser för mig och min syster på kvällarna, berättar ett annat.

Ingen mer har böcker hemma.

- Har ni läst böcker någon gång? Jaaaa, ropar alla barnen. Varje dag då vi äter frukt, läser Tantie en bok för oss.

Tantie, som alla ”fröknar” kallas, berättar om arbetet bakom en bok. Om författare. Illustratör. Om alla inblandade i att tillverka böcker. Tantie visar hur man måste vara aktsam om böcker. Ren om händerna. Hålla utan att vika, riva eller skrynkla sidorna.

- Får man äta samtidigt som man håller i en bok? Neeeej, då blir boken kladdig. Man måste vara reeeen, svarar barnen i munnen på varandra.

Ett barn kommer fram och visar hur man håller boken, bläddrar försiktigt och tittar på sida efter sida. Han smånickar, som om han läste och ser väldigt nöjd ut.

Barnen får ta med sig varsin hög till sina klassrum. De sitter sedan i läshörnan och tittar i böckerna. Några barn får bläddra i gamla svenska veckotidningar. Det är också en träning att hålla en tidning hel och fin. Det är lite högtidligt att själva få hålla i de fina böckerna. Alla barnen ser allvarliga och koncentrerade ut. När de tittat färdigt i en bok byter de med kompisarna. Några barn ”läser” högt eftersom de känner igen böckerna som de lyssnat på flera gånger. Andra kryper då intill och lyssnar och fyller i berättelsen.

Tantie berättar att vi ska starta ett bibliotek dit alla barn får komma och läsa. Där ska finnas böcker för alla barn. För små barn, stora barn och för vuxna.

- När våra vänner i Sverige läst färdigt sina böcker på franska och på engelska kanske vi kan vi få använda dem här. Tantie Eva ska packa en container och då kan hon skicka med böcker till biblioteket, Yennenga Bibliothèque. Bra, eller hur och vad säger vi då?

- Merciiiiii, ropar barnen!

Eva

Anitas mamma Maria förklarar för Eben att Anita sover och behöver få vila. Hon har alldeles för ont så hon somnar bort gång på gång.

- Eben, varför kom du hit, frågar Maria.

- Jag kom för at leka med Anita, hon är min vän. Min bästa.

- Ni får leka en annan dag, nu orkar inte Anita. Hon kan inte stå eller gå.Eben stannar kvar och vill inte gå hem.

- Jag har bett Gud att Anita ska bli frisk. Mamma sa att Anita ska bli bra, men jag bad Gud att hon ska resa sig så vi kan leka igen…

- Du bad till Gud för Anita?

-Ja, Jesus älskar alla barn och Jesus älskar Anita. Han ska ge hälsan tillbaka.. jag vet det…han ska det.. det ska han…

Solen börjar gå ner och Ebenezer har inte kommit hem. Mamma Pauline börjar bli orolig och går ut och letar. Inte hos grannen. Inte på förskolan. Inte vid restaurangen. Inte på marknaden. Alla hon fråga skakar på huvudet. Till slut hittar hon honom hemma hos Anita. Han sitter ihopkrupen och väntar på att Anita ska vakna. Han vill leka med henne.

 I flera månader har Anitas ben legat i sträck. En tyngd på 7 kg i det lilla benet för att höftkulan skulle dras ner i rätt höjd igen. Undersökningar, blodprover, bandage, röntgen varje vecka, smärtstillande, svettigt, långtråkigt och svårt med alla barnpatienter som kommit in på salen med olika skador.

Så äntligen var det dags för at ta bort tyngden och få ett stort gipspaket. Nu har det suttit i drygt två veckor och höften är på plats. Tålamodets tid är inte förbi. Nu börjar kampen av försiktig envis träning. Snart snart kan Anita äntligen få kommer hem till Nakamtenga och Förskolan igen.  

 Eva

Vi tillverkade färgsnurror, ”tårtor”,  i de fyra grundfärgerna rött, gult, blått och grönt plus svart och vitt. Och färgtårtor med 12 bitar, alltså 12 nyanser. Laminerad så de ska hålla alla prövningar av små händer, damm och fukt.  Några i lärargänget satt en eftermiddag och kväll och målade klädnypor i trä, så alla färger ska stämma precis. Det blev flera lager färg innan träet sög åt sig ordentligt.  Vi har alltid trevligt då vi arbetar fram material tillsammans. Nya idéer tar form. Den som fått uppleva vilken tid och arbete som ligger bakom varje hemgjort material är automatiskt aktsam om det. Värdet liksom stiger med egen insats.

Omar och Ebenezer har provat det nya pedagogiska materialet. Inte alldeles enkelt att sätta fast klädnypor och ta bort igen, men roligt!

 Eva

- Titta Eva, titta på träden, säger Evelyne då vi är ute och cyklar. Se hur stora grenar huggs bort. Träden deformeras och ibland dör de bara. De eldas upp eftersom man måste laga mat. Finns inga torra grenar att plocka på marken längre.  Det blir längre och längre mellan vedpinnarna. Jag är så glad för gasspisen jag fick för ett par år sedan.  Kan inte nog förklara vad den betyder för mig, fortsätter Evelyne.

Nu har ytterligare 6 lärare på förskolan fått efterlängtade gasspisar. Enkla spisar. En 6 kg gasflaska med metallstomme där man sätter grytan. Vi satt på skolans terrass och monterade spisarna. De som redan använt gasspisar höll en lektion som innehöll en hel del skratt, förmaningar och förklaringar.  

 - Berätta, säger jag, tala om vilka fördelar gasspisen har framför vedeldningen?

- ALLA påstår de erfarna i mun på varandra. Ingen av oss kan tänka sig att laga mat på öppen eld igen. Hygien, hastighet, ingen rök i ögonen, inga sotiga grytor att skura rena, ingen smutsig ved att plocka med, inga brända ben, förklarar Pauline. Lättarbetat vid alla tider på dygnet. Det går att laga mat även då det regnar och blåser eftersom man kan vara inne. Våra män tycker det är roligt att laga mat då det blivit så enkelt, fyller Germaine i.

- Vi vet redan alla fördelar, säger Perpetue och ler med hela sig. Vi behöver verkligen inte övertygas. Detta är så fantastiskt att få vara med om. 

 Att skruva åt rätt håll. Inte för löst och inte för våldsamt hårt är något man måste träna på. Att inte vara rädd, men ha respekt för kraften i vad gas kan åstadkomma om man handskas illa är viktigt.  Skruva på lite gas och samtidigt sätta en tändsticka på rätt plats är lite knepigt första gångerna. För att kunna reglera lågan och samtidigt hålla den vid liv fodras träning. 

Vi skrev med krita på cementgolvet och gjorde en ekonomisk uträkning av hur mycket ved kostar i förhållande till gas. Veden kostar just nu 3,3 gånger mer än gas. Det blir mycket pengar på ett år. Så tydligt och självklart att alla, alla borde äga en gasspis.

 Var och en av de nya spisägarna satte en gryta med vatten på spisen. De fick alla samma mängd vatten i grytorna. Alla blev mycket glatt överraskade och förvånade då vattnet kokade så snabbt. De la några strån citrongräs i grytan och lät det dra en stund. Alla fick en mugg citronte med mycket socker. Det var uppfriskande och gott. 

Jag hintar Pauline, som leder spiskursen, om att hon måste låta dem ta isär alla delarna och sätta ihop igen. Spralliga Alphonsine säger : Ja, jodå om det finns mer socker så….!

OK, det blir en omgång citrongräste till. Jag går hem och hämtar mer av det goda bruna burkinska sockret.

 Alla lastar sina spisar på cyklarna och vill hem för att få prova sina nya dyrgripar. Edith för talan och uttrycker allas innerliga tack till dem som skänkt spisar. Kanske de som gett en spis inte ens vet vilket värde en sis har för oss här i Nakamtenga.  Framför vårt varmaste tack från oss alla, avslutar Edith med ett stort leende.

Det är kanske så att vi i Sverige inte kan sätta oss in riktigt i hur fullständigt omysigt det är att laga mat över öppen eld.  

- En spis kostar 450 sek. 

Eva

 Fråga en 5-åring i Nakamtenga varför man inte får slänga plastpåsar i naturen. Barnen förklarar att åsnor, grisar, får och getter tuggar på dem och sväljer dem. Glas, metall och gamla trasiga kläder kan också hamna i djurens magar och göra djuren sjuka och till och med döda dem. Hemma blir föräldrarna uppmanade av sina barn att använda papperskorg och komposthink i stället för att slänga allt på marken.

Barnen på förskolan har i alla år plockat skräp. Även utanför skolgården. Ibland har vuxna frågat vad vi gör, då barnen går på ett led som på skallgång och plockar skräp. Några kommentarer har varit: Har ni inget att göra? Vad lär de sig på att plocka skräp? Jaja, det är bra att barnen får lära sig, säger någon annan med en suck. Lärarna har tålmodigt uppmuntrat och tränat barnen att fortsätta hålla snyggt på vägen fram till skolan. Sista biten framför skolan är alltid ren varje morgon barnen kommer. Det blir en trivsam vana att hålla snyggt och se sina skola och omgivningarna rena.

 Varje lördag morgon samlas alla lärarna med ett stort gäng kvinnor för att städa Nakamtenga. De går från kvarter till kvarter och snyggar upp.  Sliter upp alla gamla kläder som trampats ner i marken. Plast samlas i sina hinkar. Det sopas, bränns och dammet yr runt alla. Den som har en kvast använder den. Andra bryter risiga grenar och sopar med dem. Då dagens utvalda kvarter är städat samlas alla under ett av soltaken framför skolan. Det blir upprop för att hålla koll på vilka som kommit. Man frågar efter den som saknas. Information om veckans viktiga händelser förmedlas. Någon av lärarna håller ett pass av nödvändig hygienundervisning. Varför får man inte slänga gamla batterier i komposten? Varför ska man inte elda plast tillsammans med ved då man lagar mat? Det brinner ju så snabbt och bra….  Varje vecka samlar kvinnorna in 100 cfa var 1.40 sek för att ha en kassa. Ur den tar man om någon behöver inköpas för verksamheten. Nya kvastar t.ex.

 Eva

 Svenska förskolor får västar gratis. När man på en förskola i Stockholm hade fått nya fina västar, slängdes de gamla trasiga. Jag tvättade dem och la dem i resväskan. Elise lagade dem. Klippte bort alla trasiga resårer, sprättade bort kardborrebanden på axlarna och sydde ihop dem. 

 Först fick personalbarnen prova västarna. Så fina de blev! Speglade sig länge och strök med händerna över det glänsande tyget. De skulle springa långt ut på fältet och runda ett träd. Lärargänget skulle nu få se hur bra deras barn syns på långt håll. Vilket träd barnen skulle springa till och vända blev tydligen inte riktigt klart. De sprang och sprang och till slut såg vi bara små färgfläckar i soldiset mot den rödtorra marken. Några större barn fick skynda efter för att få dem att vända. Vi stod i skuggan och barnen återvände törstiga och nöjda med leken.

Nu har vi haft trafiklektioner med barnen. Titta till vänster. Titta till höger. Titta igen och igen innan vi går rakt över. Att barnen nu syns bättre är ingen försäkran, men kan få bilarna att sänka farten på den långa raksträckan. 

Barnen är medvetna om hur farliga bilarna är och framförallt glada över att få ha sina fina västar på sig. De har alla lovat att inte ha dem på sig mer än på vägen till och från skolan. Sen kan ju inte vi veta hur lång den vägen blir då barnen bestämmer själva.

Alla ville få en egen väst.

 Eva

Lärarna fick i uppgift att göra en bild av en banan och visa hur stor den är. En banan kan vara mellan 4 cm och 60 cm. Hur kan man göra en bild förståelig utan text?

Det tog ganska lång tid innan någon kom med förslag. Första blev en hand runt bananen. Sedan skenade fantasin och massor av enorma bananer lockade fram skratt. Vi monterade alla bilderna på ett större papper och fick ett konstverk.

Skrivet av Eva

Det är match igen i Nakamtenga. Runt hela fotbollsplanen samlas alla intresserade. Alla åldrar men med stor övervikt på män. Många kvinnor tar en runda och är med och hejar på sitt favoritlag.

Dammet yr runt fötterna på alla spelarna. De helgjutna vita plastsandalerna, som de flesta använder som fotbollsskor, blir brunröda. Då de halkar och glider på gruset blir jag väldigt rädd. Hur går det med skinnet? När någon ramlar kommer flera fram och drar i armar och ben, gnider på ömma knän och höfter. Så upp igen och kämpa vidare.

Unga flickor går runt och säljer dricksvatten i plastpåsar. Plastpåsarna hamnar sedan på marken. Efteråt samlas de in och läggs i soptunnan på står intill planen.

En man i publiken säger till sina kompisar intill: nä, nu måste jag gå, annars tar dolon slut på marknaden. Alla skrattar och förstår törsten. Dolo är den hemkokta ölen gjord på röd sorgum. Den är väldigt god, men då den fått jäsa blir den mycket stark. 

En kvinna på marknaden friterar små guldbruna bönbullar. Det doftar så gott. Pauline köper för 25 Cfa till Ebenezer, som snart blir 5 år. Hon frågar om jag vill ha. Innan jag hinner svara lovar hon göra hemma där hygienen är på acceptabel nivå för min fragila mage. På vägen tillbaka ber Pauline ”Ebbe” gå med ett paket nytvinnat plastrep till en person en bit längre bort, ca 100 m. Han skakar på huvudet. Hon försöker igen, men han vägrar. Hon håller fram påsen med bönbullar för att muta. Han skakar envist på huvudet.

- Varför vill du inte hjälpa mig?

- Då hinner du kanske gå innan jag är tillbaka och då får jag inga bullar.

- Kom, säger jag, jag springer med dig och vi tar bullarna med oss.

Vi springer hand i hand och lämnar fram repet. Han springer pigg och glad tillbaka med sina bullar. Jag går sakta några steg till, efter min minimala springtur i 44,6 graders skuggvärme. Dricker sittande en liter vatten och repar mig snart igen. Mina vänner skrattar åt mig. Det är ju du som alltid säger till oss att dricka vatten hela tiden. Glöm inte dricka så du klarar dig!

Det är alltså svårt med gasleveranserna igen. Nu är det bara ett företag som har gas, berättar Sotissi. Men man måste då ha deras flaska. Inget annat duger. Även om de ser likadana ut förutom färgen. Sotissi undrar om det är ok att köpa en ny flaska. Det kostar ju…

- Självklart måste vi ha gas till matlagningen. Veden måste vi undvika. Köp en gasflaska. Tack för att du är ekonomisk och tänker dig för innan du gör inköp.

Eva